modefrizon

Som ni alla vet så har jag inte ätit socker på snart tre veckor. För någon vecka sedan så hade Ica här på torget styckglass för tio kronor styck. ALLA glassar som annars kostar tjugolappen och över.  Min hjärna gick på högvarv och jag mådde bokstavligen dåligt över att jag inte fick köpa till mig. Jag köpte till min övriga familj. Idag när vi var där inne så är de nere på fem kronor styck. Fattar ni, en asgod pärondaim för fem kronor. En dröm. Så gott. Jag köpte ingen till mig men till J & J. Jag blev ledsen. Förstår ni så sjukt det är att bli ledsen över att jag inte får köpa/äta glass. I`m sick. That is the truth. Det viktiga är dock att jag inte åt någon. Lite stolt är jag ändå. Glass är min stora lass, övervinner allt gott som finns. Jag är glassoman. Jag kan äta en hel päronsplitförpackning ni vet. Jag ljög, jag kan trycka i mig två. 30 glassar. Kan inte äta så mycket godis eller något annat men glass. Jag är sjuk, jag vet. Jag har inte alltid varit såhär, jag började tröstäta när jag var runt 15 år. Men bättre tider kommer.. jag har en sak på gång, men det berättar jag inte om än, ska se vad jag ger mig in på först men jag hoppas att det kommer hjälpa mig. Time will tell.

Häromdagen fick jag en konstig känsla. Ska berätta först att jag brukar få en speciell känsla när jag ska sova. Ibland (9/10 kvällar) tänker jag på döden. Jag får känslan av att allt är svart. Jag blundar, men inom mig så ser jag att allt är svart och jag känner inte min kropp, jag får en aning om hur det kan vara när man är död. Blir allt bara svart. Jag ryser av bara tanken. Men i alla fall.. när jag tittade på min son J när han lekte på sitt rum häromdagen så tänkte jag på att han en dag kommer försvinna. (Vet, helt sjukt men jag tror jag är inne i någon weird period, brukar iofs vara där men aldrig prata om det). Jag har alltså fött två barn, två själar som en dag kommer dö. Jag står inte ut med tanken att de ska göra det. Att de ska försvinna. Det värker i hjärtat på mig och det som är mest fruktansvärt är att ingen kan hjälpa mig. Hjälpa dem. Ingen kan hindra att vi en dag dör. Jag blir så ledsen. Jag blir så rädd. Det här som jag skriver nu låter säkert hur sjukt som helst men det är mina känslor. En del tänker inte på döden. Och jag undrar hur de kan låta bli att göra det? Jag önskar att jag vore som de. Jag önskar innerligt att jag vore en av dem som aldrig tänker på döden. Som inte är oroliga för sina nästa på det sättet som jag skriver om. (Slut på dödssnack.)

Igår när jag skulle lämna min son J på dagis så fick han cykla. Nu snackar vi en bit på 250 meter. Kanske 300 meter men då verkligen MAX 300 meter. In på dagis och ut igen, jag tar alltid med cykeln tillbaka. Möter en mamma vid grinden som undrar hur jag orkar låta honom cykla varje morgon till dagis. Jag svarar att det är ju jättenära och vill han cykla så är det ju jätteroligt. Hon sa att hon aldrig skulle låta hennes son cykla och dessutom bodde de i radhuset bakom oss. Sa inget mer än ett hejdå och gick hemåt. Jag undrar bara vad hon ville säga med det här? kan någon hjälpa mig att förstå? Men i alla fall kände jag mig som en bra och snäll mamma som lät min son cykla 250-300 meter till dagis. Märkligt.

Igår fick jag hem min efterlängtade hårvård. Jag har provat en liten testdutt innan och det kändes bra. Lite dyrare än vanligt schampo/balsam men känner att jag vill lägga lite pengar på att håret ska se fräscht ut. Är man fräsch i håret så klurar man ut alla situationer. Haha, såsom barnspyor och barnkräk m.m.

Jag saknar:
* Mina fina syskon
* Min vikt för 5 år sedan
* Ett par snygga vinterstövlar trots att jag redan har tre par

... * min älskade mamma. <3

Love.