När mamma blev en ängel.
"När min mamma gick bort i slutet av maj detta år så gick hela mitt liv i spillror. Den mamma som jag älskat så väldigt mycket hade gått bort från mig och mina sex syskon. Allt gick så fort att jag inte hann ta farväl av henne, vilket gör det hela ännu svårare. Jag försöker nu att bearbeta den sorg som lagt sig på mina axlar som en tung börda. Mitt nya liv har precis börjat, nu måste jag ta tag i mig själv igen och börja om på nytt. Fast denna gången utan mamma.
När jag började skolan så följde mamma med mig skolan där vi bara satt och lyssnade, såsom alla föräldrar gör när deras barn börjar ettan. Så långt gick det bra på skolstarten, men när jag började i sjuan så visste jag att mamma mådde dåligt. Det var likadant med pappa, fast han mådde inte dåligt, han hade andra problem som jag kände till. Jag satt och tänkte på dem på lektionerna och då lyssnade jag inte på läraren.
Vid denna tid hade mamma och pappa varit skilda i 10 år. Jag hade på kvällarna hört när mamma pratade med pappa i telefonen om olika saker som gjorde mig arg på både mamma och pappa. Mest på mamma eftersom jag stod henne närmast fast jag visste att mamma hade rätt. Mamma och jag blev ofta ovänner på grund av pappa. När jag skulle träffa pappa så åkte vi till min farmor och farfar för att jag inte fick träffa pappa själv. Detta berodde på att pappa var med i en sekt som mamma inte gillade. Vi hade det inte bra ställt hemma dels för att pappa inte betalade underhållet och dels för att mamma var arbetslös.
En tid innan vi slutade sjuan så var livet glatt och roligt, alla såg fram emot att sluta och börja ett hack högre. Min bror skulle ta studenten och mamma som gått undersköterskeutbildningen skulle göra detsamma.
Den tjugoåttonde maj så var jag i skolans om vanligt och när jag kom hem så mötte jag mamma vid dörren. Hon visade upp en jättefin rosbuske som hon hade köpt till min bror som hade tagit körkort några timmar tidigare på dagen. Mamma var jätteglad och stolt över honom och tyckte att han hade gjort bra ifrån sig. Jag blev också glad när jag hörde att det gått så bra. När jag gick till affären med min kompis så mötte jag min bror, han såg väldigt glad ut.
Senare på kvällen satt jag, mamma och mina syskon och tittade på TV. När det blev sent så gick jag och la mig och läste en bok. Efter en stund kom mamma in och sa åt mig att släcka annars skulle jag inte orka upp dagen efter. Det var sista gången jag såg mamma levande.
På morgonen kom min syster in och sa att det hade hänt något förskräckligt med mamma. Hon hade fått en hjärnblödning och förts till sjukhus. De hade skickat en ambulans med mamma i vidare till Lund. Det var så bråttom att de gick ut i P3 för att få förare att hålla sig ur vägen för ambulansen. I ambulansen hade mamma blivit medvetslös och fått en andra hjärnblödning. Den första fick hon då jag lagt mig kvällen innan.
När de kommit fram till Lund så la de mamma i en respirator eftersom hon inte andades själv.
När jag klätt på mig så mötte jag en man som jag aldrig sett tidigare. Det var en sjukhuspräst som hade följt med mina syskon hem på natten för att prata. Han åkte tillbaka till sjukhuset samtidigt som vi åkte till Lund. Färden dit var tråkig eftersom läget för mamma var kritiskt. Chansen för att mamma skulle klara sig var mindre än femtio procent. När vi kom dit såg vi mamma som vi aldrig sett henne förr. Hon hade slangar överallt. Alla började gråta och vi blev ombedda att slå oss ner i ett vilorum där det fanns saft och kaffe man kunde dricka. Efter en tid kom det in en dansk läkare som började prata, men vi förstod inte ett dugg av vad han sa. Det enda som jag förstod var att chansen för att mamma skulle överleva var minimal och om hon skulle överleva så skulle hon aldrig bli som vår riktiga mamma igen.
Senare kom det släktingar till oss, syskon till mamma och mammas föräldrar till mamma, vilket jag tyckte var fel, för de hade aldrig brytt sig tidigare. Men alla var givetvis ledsna över detta som hänt.
Alla gick omkring i korridoren och grät och tänkte att varför har detta hänt just vår mamma och inte någon annan. Mamma hade aldrig gjort någon illa, hon satte alltid oss barn i första hand vad som än gällde. Vi vet att vi betydde så mycket för henne. Hon betydde jättemycket för oss med. Det var så overkligt och så fruktansvärt att det var min mamma som låg där på sängen.
Min älskade mamma hade fått hjärnblödning som visade sig vara steget upp mot himlen.
Jag gick in i ett rum och ringde till min farmor och farfaroch berättade vad som hänt. De blev helt chockade och tyckte så synd om mig och mina syskon. Jag ringde till min bästa kompis också. Hon började gråta.
Det kom in nya läkare hela tiden som berättade hur läget var och alla kom de med samma besked. Att det inte fanns något att göra. Klockan kvart i tio på kvällen så stängde läkarna av respiratorn, eftersom de hade gjort undersökningar på mamma som visat att det inte fanns några tecken på liv i kroppen. Läkarna hade cokså gjort något som de aldrig hade försökt på någon innan. De hade försökt att gå in i ett kärl för att stoppa blödningen vilket misslyckades. När de hade stängt av respiratorn så gjorde de iordning mamma så vi kunde ta farväl av henne en sista gång. Vi fick se henne som vanligt utan slangar. Det såg ut som om hon sov bortsett från bandaget hon hade på huvudet. Vi stod samlade omkring hennes säng och sjukhusprästen från Lund stod och pratade. Alla tog farväl av henne och till slut var det bara jag och min syster kvar. Vi stod och pratade med mamma. Det var som om hon hörde oss och det kändes bra. Vi kunde inte gå därifrån, kändes dumt att bara gå och lämna vår mamma liggandes på sängen. Men efter två timmar sa jag till min syster att vi inte kunde vara kvar, att vi måste lämna henne någon gång.
Vi kunde inte åka den långa vägen hem så vi sov över hos en släkting som bodde en bit ifrån Lund. Den natten var det svårt att sova. Jag bara låg och grät eftersom jag visste nu att min mamma aldrig skulle komma tillbaka.
På morgonen åkte vi hem, tillbaka till Växjö. Det var svårt att gå in i lägenheten. Vart man än vände sig så såg man och tänkte på mamma. Mammas säng var orörd sedan hon hade lyfts ur sängen och ner till ambulansen. Vi var tvungna att dela upp allas mamma saker för att vi kunde ju inte lämna allt som det var. Livet var tvunget att gå vidare trots denna händelse. Jag och min bror flyttade till min syster och hennes sambo, mina två yngre syskon flyttade till hem till sin pappa som bor en bit i från oss. Mina tvä äldre syskon hade redan flyttat hemifrån så de bodde kvar där de bott innan.
En tid efter att jag hade flyttat mina saker till mitt nya hem så var det dags för begravningen. Mamma skulle kremeras för hon hade önskat det. Begravningen var jättefin. Vi hade valt egna låtar istället för psalmer. Några veckor efter begravningen så var det urnsättning. Vi kom fram till kapellet vid kyrkandär urnan stod och väntade. Jag bar urnan, den var tung. Jga bar den och förde sakta ner den i jorden. Vi la varsin ros på urnan.
4 månader efter detta så mår jag lite bättre och det bådar gott för framtiden. Trots allt."
Eftersom det idag är 14 år sedan som vår älskade mamma gick bort bara 47 år så tittade jag igenom några minnessaker. Jag hittade den här som jag och min bror skrev till min svensklärare i skolan. Året var 1998..
Det bränner i hela kroppen och jag vill bara gråta, skrika, sparka och slå. För att få ut all ilska och sorg. Men det kommer inte hjälpa. Det kommer alltid ligga och gro.
Mina älskade syskon - tack för att ni finns. Älskar er alla.
Och tack mamsen.. för att du var så flitig i sänghalmen! <3
När jag började skolan så följde mamma med mig skolan där vi bara satt och lyssnade, såsom alla föräldrar gör när deras barn börjar ettan. Så långt gick det bra på skolstarten, men när jag började i sjuan så visste jag att mamma mådde dåligt. Det var likadant med pappa, fast han mådde inte dåligt, han hade andra problem som jag kände till. Jag satt och tänkte på dem på lektionerna och då lyssnade jag inte på läraren.
Vid denna tid hade mamma och pappa varit skilda i 10 år. Jag hade på kvällarna hört när mamma pratade med pappa i telefonen om olika saker som gjorde mig arg på både mamma och pappa. Mest på mamma eftersom jag stod henne närmast fast jag visste att mamma hade rätt. Mamma och jag blev ofta ovänner på grund av pappa. När jag skulle träffa pappa så åkte vi till min farmor och farfar för att jag inte fick träffa pappa själv. Detta berodde på att pappa var med i en sekt som mamma inte gillade. Vi hade det inte bra ställt hemma dels för att pappa inte betalade underhållet och dels för att mamma var arbetslös.
En tid innan vi slutade sjuan så var livet glatt och roligt, alla såg fram emot att sluta och börja ett hack högre. Min bror skulle ta studenten och mamma som gått undersköterskeutbildningen skulle göra detsamma.
Den tjugoåttonde maj så var jag i skolans om vanligt och när jag kom hem så mötte jag mamma vid dörren. Hon visade upp en jättefin rosbuske som hon hade köpt till min bror som hade tagit körkort några timmar tidigare på dagen. Mamma var jätteglad och stolt över honom och tyckte att han hade gjort bra ifrån sig. Jag blev också glad när jag hörde att det gått så bra. När jag gick till affären med min kompis så mötte jag min bror, han såg väldigt glad ut.
Senare på kvällen satt jag, mamma och mina syskon och tittade på TV. När det blev sent så gick jag och la mig och läste en bok. Efter en stund kom mamma in och sa åt mig att släcka annars skulle jag inte orka upp dagen efter. Det var sista gången jag såg mamma levande.
På morgonen kom min syster in och sa att det hade hänt något förskräckligt med mamma. Hon hade fått en hjärnblödning och förts till sjukhus. De hade skickat en ambulans med mamma i vidare till Lund. Det var så bråttom att de gick ut i P3 för att få förare att hålla sig ur vägen för ambulansen. I ambulansen hade mamma blivit medvetslös och fått en andra hjärnblödning. Den första fick hon då jag lagt mig kvällen innan.
När de kommit fram till Lund så la de mamma i en respirator eftersom hon inte andades själv.
När jag klätt på mig så mötte jag en man som jag aldrig sett tidigare. Det var en sjukhuspräst som hade följt med mina syskon hem på natten för att prata. Han åkte tillbaka till sjukhuset samtidigt som vi åkte till Lund. Färden dit var tråkig eftersom läget för mamma var kritiskt. Chansen för att mamma skulle klara sig var mindre än femtio procent. När vi kom dit såg vi mamma som vi aldrig sett henne förr. Hon hade slangar överallt. Alla började gråta och vi blev ombedda att slå oss ner i ett vilorum där det fanns saft och kaffe man kunde dricka. Efter en tid kom det in en dansk läkare som började prata, men vi förstod inte ett dugg av vad han sa. Det enda som jag förstod var att chansen för att mamma skulle överleva var minimal och om hon skulle överleva så skulle hon aldrig bli som vår riktiga mamma igen.
Senare kom det släktingar till oss, syskon till mamma och mammas föräldrar till mamma, vilket jag tyckte var fel, för de hade aldrig brytt sig tidigare. Men alla var givetvis ledsna över detta som hänt.
Alla gick omkring i korridoren och grät och tänkte att varför har detta hänt just vår mamma och inte någon annan. Mamma hade aldrig gjort någon illa, hon satte alltid oss barn i första hand vad som än gällde. Vi vet att vi betydde så mycket för henne. Hon betydde jättemycket för oss med. Det var så overkligt och så fruktansvärt att det var min mamma som låg där på sängen.
Min älskade mamma hade fått hjärnblödning som visade sig vara steget upp mot himlen.
Jag gick in i ett rum och ringde till min farmor och farfaroch berättade vad som hänt. De blev helt chockade och tyckte så synd om mig och mina syskon. Jag ringde till min bästa kompis också. Hon började gråta.
Det kom in nya läkare hela tiden som berättade hur läget var och alla kom de med samma besked. Att det inte fanns något att göra. Klockan kvart i tio på kvällen så stängde läkarna av respiratorn, eftersom de hade gjort undersökningar på mamma som visat att det inte fanns några tecken på liv i kroppen. Läkarna hade cokså gjort något som de aldrig hade försökt på någon innan. De hade försökt att gå in i ett kärl för att stoppa blödningen vilket misslyckades. När de hade stängt av respiratorn så gjorde de iordning mamma så vi kunde ta farväl av henne en sista gång. Vi fick se henne som vanligt utan slangar. Det såg ut som om hon sov bortsett från bandaget hon hade på huvudet. Vi stod samlade omkring hennes säng och sjukhusprästen från Lund stod och pratade. Alla tog farväl av henne och till slut var det bara jag och min syster kvar. Vi stod och pratade med mamma. Det var som om hon hörde oss och det kändes bra. Vi kunde inte gå därifrån, kändes dumt att bara gå och lämna vår mamma liggandes på sängen. Men efter två timmar sa jag till min syster att vi inte kunde vara kvar, att vi måste lämna henne någon gång.
Vi kunde inte åka den långa vägen hem så vi sov över hos en släkting som bodde en bit ifrån Lund. Den natten var det svårt att sova. Jag bara låg och grät eftersom jag visste nu att min mamma aldrig skulle komma tillbaka.
På morgonen åkte vi hem, tillbaka till Växjö. Det var svårt att gå in i lägenheten. Vart man än vände sig så såg man och tänkte på mamma. Mammas säng var orörd sedan hon hade lyfts ur sängen och ner till ambulansen. Vi var tvungna att dela upp allas mamma saker för att vi kunde ju inte lämna allt som det var. Livet var tvunget att gå vidare trots denna händelse. Jag och min bror flyttade till min syster och hennes sambo, mina två yngre syskon flyttade till hem till sin pappa som bor en bit i från oss. Mina tvä äldre syskon hade redan flyttat hemifrån så de bodde kvar där de bott innan.
En tid efter att jag hade flyttat mina saker till mitt nya hem så var det dags för begravningen. Mamma skulle kremeras för hon hade önskat det. Begravningen var jättefin. Vi hade valt egna låtar istället för psalmer. Några veckor efter begravningen så var det urnsättning. Vi kom fram till kapellet vid kyrkandär urnan stod och väntade. Jag bar urnan, den var tung. Jga bar den och förde sakta ner den i jorden. Vi la varsin ros på urnan.
4 månader efter detta så mår jag lite bättre och det bådar gott för framtiden. Trots allt."
Eftersom det idag är 14 år sedan som vår älskade mamma gick bort bara 47 år så tittade jag igenom några minnessaker. Jag hittade den här som jag och min bror skrev till min svensklärare i skolan. Året var 1998..
Det bränner i hela kroppen och jag vill bara gråta, skrika, sparka och slå. För att få ut all ilska och sorg. Men det kommer inte hjälpa. Det kommer alltid ligga och gro.
Mina älskade syskon - tack för att ni finns. Älskar er alla.
Och tack mamsen.. för att du var så flitig i sänghalmen! <3
Jag som tänkte blogga ikväll. Men nu orkar...
Jag som tänkte blogga ikväll. Men nu orkar jag inte, godnatt!
Jag blir glad och lycklig av liljekonvalje...
Jag blir glad och lycklig av liljekonvaljer, rosor, sol, ljus, mina barn, min man, värme, mina syskon (lättare att säga hela min familj), god mat och onyttigheter, havet, vatten, vår, sommar, fina minnen, blommor. Säkert mer men så känner jag just nu!
Japp, nu har jag bestämt mig. Helgen som ...
Japp, nu har jag bestämt mig. Helgen som var så var vi nere i Hultsfred och hälsade på familj och vänner. Jag träffade givetvis min äldsta syster, som för övrigt är anledningen till just det här inlägget, och hon har gått ner i vikt på det bästa sättet man kan, enligt mig. Viktväktarna. Hon var så jädrans fin, slank och i form. Enligt henne själv så hade hon ju ringar att greppa vid magen men man ser alltid sig själv på ett sätt, som alltså inte andra gör. Mia är duktig och jag ska banne mig vara lika duktig som henne, I Can Do it! Tack Mia, för att du är så duktig och för inspirationen jag fick i helgen! Puss
På måndag åker vi till Gran Canaria. .. d...
På måndag åker vi till Gran Canaria. .. det var i alla fall det vi skulle göra i drömmen som jag hade till idag. Suck.
Inatt hade jag svårt att somna. Jag ville ...
Inatt hade jag svårt att somna. Jag ville inte somna. Jag är rädd för att inte vakna igen. Jag tror jag tänker för mycket på saker som "kan" vara och "men tänk om..". Men det blir så automatiskt. Tankarna. Hade jag inte fått höra det som jag hörde på SÖS igår så hade jag förmodligen inte känt så som jag känner nu. Ångest och panik. Stress.
